Idag skulle jag jobbat 13-24 men fick tag i en vikarie så jag kunde vara ledig. Fixa det sista med packningen till söndag och umgås med Albin. Dessutom hade jag tänkt gå ut och dansa om jag känt mig pigg. I morse tog vi oss till en marknad i närheten och hälsade på Albins mamma. Sen gick det bara fel. Chefen ringde och berättade att hon som skulle ha natten blivit sjuk och det inte fanns någon som kunde jobba min kväll längre. Jag fick alltså åka till jobbet i alla fall. Fan. Så nu ligger jag plötsligt efter i planeringen. Tiden går jättelångsamt och jag vet inte när jag kan åka hem i natt. Känner mig riktigt bitter. Dessutom tror jag att hon som skulle haft natten helt enkelt inte vågade ha natten då en av våra ungdomar som orsakar mest problem har kommit hem igen. Det gör mig extra sur. Dock är det ju inte alls säkert att det är så. Bara en känsla jag fick.
Imorgon ska jag försöka gå upp tidigt och greja i lägenheten innan jobbet. Vill dessutom verkligen hinna träna också.
Kommer sakna min man något oerhört. Börjar närma sig flytt nu och jag känner någon slags skräckblandad förtjusning över det.
