attlevasuntochgott

Detta är ett väldigt personligt inlägg som jag funderat på om jag ens ska skriva. Men jag tror att det är okej att visa sig svag ibland och visa att man verkligen inte är perfekt. 

 

Jag har kämpat med min vikt sen jag var liten. Alltid varit knubbig och alltid varit medveten om det. På dagis och första åren i skolan blev jag retad. På mellanstadiet grät jag dagen innan vi skulle till skolsyster för att väga och mäta oss. Det blev inte bätter när klassens tanigaste tjej stod bredvid och beklagade sig för hur fruktansvärt tjock hon var. Jaha om du är tjock vad är jag då?? Jag har alltid varit med på idrottslektionerna och verkligen gjort mitt bästa. Men jag hatade att tävla och göra saker inför klassen för då skulle de se hur fruktansvärt dålig jag var. Min lärare sa jämt att jag kunde få MVG i idrott eftersom jag kämpade så bra. Dock gick jag ut nian med ett VG och var verkligen besviken. Utanför skolan red jag och hade egen häst så jag var ute i stallet varje dag. Jag började tidigt springa med pappa och började träna fotboll. Efter att en tjej så tydligt visade hur dålig jag var på att springa fort slutade jag. Jag var också med en kompis när hon tränade inför kommande skidsäsong. Svinjobbiga pass men eftersom jag inte gillar skidåkning slutade jag när snön kom. Mina kusiner har alltid dansat och jag var så avundsjuk men jag vågade inte börja eftersom jag var för tjock. Min lillasyster började dansa när jag gick på högstadiet och då provade jag också och jag fastnade direkt. Detta ledde till att jag gick dans på gymnasiet. 

 

Att gå dans på gymnasiet är det bästa jag gjort för min självkänsla. Men det var också jobbigt att stå framför stora speglar så många timmar varje dag. Jag jämförde mig med mina kompisar massor och mådde ibland ganska dåligt. Men jag var bra. Jag gick ut med MVG i alla dansklasser och i idrott. Det var en revansch och jag började tycka om att röra på mig inte bara för att försöka gå ner i vikt utan för att det var härligt och roligt. 

 

Året efter började jag köra lite Crossfit och började jobba på gym där jag även höll lite pass. Det var nog då jag verkligen blev fast i träningen. Det visade sig att jag var väldigt bra på att lyfta vikter och jag fick jobbet som zumbainstruktör efter att ha gått på ett pass själv och varit så grym. 

 

Som ni märker har jag alltid varit aktiv och rört på mig mer än mina kompisar. Men jag har ändå alltid varit den knubbiga. Jag åt inte sämre än någon annan fast jag har alltid varit en gottegris och kunde aldrig äta godis i måttliga mängder. Men vi fick inte massor godis hemma utan det var till helgen. Dock var väl inte mathållningen så jäkla bra men inte sämre än hos någon annan. När jag flyttade hemifrån började jag intressera mig på allvar för bra mat. Jag experimeterade massor och har sen dess läst hur mycket som helst inom ämnet. Målet har såklart varit att må bra och hålla mig frisk men också att gå ner i vikt. 

 

Idag hatar jag inte min kropp. Den är starkt och frisk och jag vet att den klarar ganska mycket. Jag känner mig inte sämst på idrott och träning längre men jag är inte helt nöjd. Det är så förbannat tråkigt att träna som jag gör men ändå inte få de resultat jag vill. Jag trivs inte med att vara såhär tung och fluffig. Inte för att jag egentligen tycker jag är så tjock utan för att jag vill se ut som jag känner mig. Jätteflummigt men jag hoppas ni förstår. Jag vill kunna klä mig i allt jag vill och känna mig bekväm. Men jag orkar inte kämpa mer. Inte nu när jag ska plugga och behöver lägga mitt fokus på annat. Därför har jag bett om hjälp. Jag har gått till en kostrådgivare som helt enkelt bestämmer vad jag ska äta. Funkar det inte så är det hon som ändrar och kommer på nytt. Jag behöver bara göra vilket känns såå skönt. Jag hoppas såklart på fina resultat men också på att hitta en bra balans mellan mat, vila och träning. 

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg så jag kommer skriva om nuvarande upplägg och om hur jag upplever det i ett kommande inlägg istället.